I worrie, I won't see your face light up again...

Ja det gör ont i mig och nej jag vet inte om jag ångrar mig.

Att se dig den 17 april, din tomhet i dina blåa ögon, tårarna rinnandes nerför din lena kind, det var rätt sorgligt. Jag ville bara smeka bort tårarna men mellanrummet vi hade var som en mur, jag visste nu att det var förbjudet att röra vid dig. Jag har aldrig haft så ont i mitt hjärta. Du gick där bredvid mig på vägen, emellanåt satte du dig ner för att gråta och lugna ner dig, du hade ingen ork med något. Jag grät också. Du ställde dig upp och jag kommer ihåg att du tittade bort från mig så mycket som du kunde. Du frågade med blicken fäst i backen om du möjligtvis kunde få hålla i min hand en sista gång.
Jag är ledsen att det inte blev såsom vi ville. Att det som fanns mellan oss försvann. Du förändrades och det är nog den värsta biten, jag ställer samma frågor om och om igen, vad hade hänt om du fortsatt vara den du var?
Visst du gav upp dåliga saker också i förändringen, vilket bara var bra! Men sedan försvann bitar av din personlighet som jag bara älskade. Åt helvete med dem som inte gillade dig och hade fördomar om dig, dom kände dig inte!

Det är snart ett år sedan det blev vi, du och jag. Min första stora kärlek. Jag skäms inte, jag glömmer inte och inuti mig bär jag föralltid det vi hade.

Du var det bästa som hänt mig.


Kommentarer:

Kommentera inlägget här:

Ditt namn:
Besöker du denna blogg ofta?

E-postadress: (publiceras ej)

Din URL/Bloggadress:

Skriv så att fingrarna värker!

Trackback
RSS 2.0