Bara ännu ett tomt skal

Din brors dikt, vet du hur fin den var? Hur den fick mig att rysa till inombords och hur den lät mina tårar välla upp till bristningsgränsen. Varför är det så tomt och konstigt här utan dig?
Smärtan jag känner vid varje tanke jag tillägnar dig. Jag kan inte säga annat än att jag älskar smärtan. Det är det enda fysiska minnet av dig som lever vidare hos mig.
Det jobbigaste är nog bara denna undran. Att inte veta något, att inte få svar på något. Att inte kunna låta sitt sinne få lite ro. Som var du är nu? Vad som hänt med dig? När kommer vi ses igen? Kommer vi ses igen?

Jag saknar dig varje dag, och jag plågar mig själv å dina närmastes vägnar. Var starka, han hade velat att ni var det för hans skull.




Kommentarer:

Kommentera inlägget här:

Ditt namn:
Besöker du denna blogg ofta?

E-postadress: (publiceras ej)

Din URL/Bloggadress:

Skriv så att fingrarna värker!

Trackback
RSS 2.0