Ångrar att jag aldrig svarade.

En natt full med tårar som vägrat ta slut.
Vet inte var jag ska ta vägen riktigt, det gör så jävla ont.

Försökte glömma vad som hände, försökte fly ifrån det. Orkade inte med fler chockbesked på en vecka. Orkade inte med fler dåliga nyheter, ville bara vara omringad av människor. Men Skellefteå löste bara mina problem några timmar, sen orkade jag inte mer. Jag fick värkar i hela kroppen och blev alldeles yr av alla tankar som for omkring.

Robin, allt du lämnat efter dig, alla spår, dina smycken, tröjan din gammelfarmor stickade åt dig. Allt är här med mig, alla materiella saker och jag vet inte vad jag ska ta mig till, det är som att det aldrig hänt något. Att dessa materiella saker bara är ett bevis på att du fortfarande finns, att du andas, att ditt hjärta slår.
Trädet våra namn är inristat i, jag tänker på det. Det dyker upp i mitt huvud om och om igen. Jag kan inte sluta tänka på dig. Du är överallt i mitt huvud. Det gör ont. Så jävla ont.
Dikten du skrev åt mig på alla hjärtans dag, då du läste upp den i ditt rum för mig, hur du sedan trädde ett halsband runt min hals. Jag älskade dig över allt annat, du förstod mig på något sätt, du kunde alltid göra mig glad.
Dina blå ögon, din röst, ditt leende. Saker jag aldrig kommer få se igen, bilder som etsat sig fast i mitt minne men som lämnar ditt ansikte suddigt.
Jag hatar mig själv, jag hatar mig själv så innerligt nu. Att jag aldrig hann skicka iväg det där smset i veckan som jag hade tänkt. Inget spelar någon roll nu. Det är alldeles för sent.
Jag önskar att jag hann säga hejdå. Jag önskar det så jävla förbannat mycket.


Du kommer alltid ha en enorm plats i mitt hjärta.
Jag älskade dig.



Kommentarer:

Kommentera inlägget här:

Ditt namn:
Besöker du denna blogg ofta?

E-postadress: (publiceras ej)

Din URL/Bloggadress:

Skriv så att fingrarna värker!

Trackback
RSS 2.0