Samma nätter väntar alla, utan dig är alla kalla långa mörka utan sömn.

En ny dag. Eller är det verkligen en ny dag? Den känns lika hemsk som gårdagen och dagen innan det.
Jag känner mig stressad, kan inte må såhär då jag ska börja jobba.
Jag är rädd, rädd att bli dagvild och att förlora mig själv i smeten.
Jag ångrar så himla mycket, jag ångrar att jag aldrig gjorde saker som jag innerst inne ville. Jag ångrar att jag var en svag person förut, att jag lämnade ett sjunkande skepp då det var jag som var kaptenen.

Jag vet inte hur mycket till jag klarar av.

Jag förlorade aldrig mina känslor för dig, det som är så jävla tungt just nu. Du hade alldeles för stor del av mitt hjärta och det var inte såhär det skulle sluta. Varför försvann du före jag hann ställa allt till rätta? Varför försvann du innan du hann få brevet som jag lovat dig? Vad ska jag göra med det nu? Jag hade ju lovat dig det... Snälla kom tillbaka. Det är inte min fina Robin som är död.. Det kan det inte vara. Det var inte såhär det skulle bli.

Kommentarer:

Kommentera inlägget här:

Ditt namn:
Besöker du denna blogg ofta?

E-postadress: (publiceras ej)

Din URL/Bloggadress:

Skriv så att fingrarna värker!

Trackback
RSS 2.0