Professor

Idag ska mamma firas, hon har nämligen blivit utnämnd till professor och vi alla är oerhört stolta över henne och vill såklart samlas och dela vår glädje.
Än så länge väntar jag på att hennes titel ska slå till utseendemässigt, ni vet, grått galet hår som spretar åt alla håll? Än har jag inte sett några tecken på detta fenomen...
Synd att J inte kunde vara här och fira med oss. Ligger i hans pj byxor och t-shirt så man får väl vara glad av det lilla man har av honom. 
Jag trodde aldrig jag skulle vara långdistanstjejen men här har ni mig, snart två år och jag har kört på långdistans. Visst det är inte det mest funktionella men man lär sig verkligen att uppskatta sin andra hälft och den tid man får ihop blir så himla mycket mer efterlängtad och värderad.

Nog med morgonfunderandet nu, dags att ta tag i dagen!

Future

Ligger i min soffa och lyssnar på några låtar som spelas från topplistan i Australien. Detta land som totalt berövat mig från allt sunt förnuft. Varje dag och i princip varje minut tänker jag på detta underbara land. Jag kan tänka mig att folk som vet vem jag är men inte känner mig, tycker jag är lite löjlig.
Har rest till Australien 4 gånger under mitt liv och varje gång slits mitt hjärta itu då jag måste åka "hem". Vilket är löjligt, att jag tillhör ett land som ska vara mitt "hem" men samtidigt är mitt hjärtas hem i Australien. Visst har jag familj och vänner här, men de vänner jag har, de vet jag att så länge jag vårdar vår vänskap så kommer vi kunna vara vänner för alltid. Det finns vänner på fler platser än bara här i Sverige och jag kan tänka mig att det är jobbigt om man har svårt för att skaffa sig nya vänner men då man vuxit upp på olika delar av denna jord så har jag kanske fått det lite gratis, jag älskar att skaffa nya vänskapskretsar! 
Familjen är såklart nästan jobbigast men de har alltid funnits där och stöttat mig och det kommer de alltid att göra.
 
Sist då jag flög in i Sydney så grät jag, av ren lycka att få komma tillbaka och bara av synen av Sydney, tidig morgon under soluppgång, det var som taget ur en film. Luften som slår emot en då man kliver ur planet är ren magi, allt luktar tropiskt, ja kanske inte så konstigt att det luktar tropiskt på en stor flygplats då det kommer människor från alla delar av världen dit... Men sen då man kliver ut ur flygplatsen, wow.
 
Så vad har min framtid att erbjuda mig? Vad vill jag göra, var vill jag åka?
 
Ska jag vara ärlig börjar jag känna mig nöjd men jag kan inte sätta fingret på vad exakt jag menar med nöjd. Jag menar, helst vill jag åka och volontärarbeta på ett rev, sedan vill jag åka på en riktig safariresa, samt en hel del fler äventyrliga resor. Men vad är då optimalt för en 21 åring som mig? Hur länge kan jag hålla på och hunsas hit och dit (av egen vilja)? 
Jag vill såklart ha en framtid som är stabil och jag har en mor som jämt påminner mig om att det är dags att ta tag i universitetsfrågan. Det ultimata vore om jag kunde kombinera mina drömmar med min skolgång.

 
För tillfället så kommer jag inte befinna mig länge till i denna stad, lite blandade känslor men det ska bli skönt att göra något nytt igen. Denna gång bjuds äventyret på i Italien...
 

RSS 2.0